”Born to Run” 2.0

Nej, inte Bruce Springsteen. Boken ”Born to Run” var en global succé för 10-15 år sedan. Nu presenterar en av författarna uppföljaren,  om hela kroppen i ett vardagligt perspektiv år 2021: ”Varför mår vi bra av fysisk aktivitet men helst vill slippa träna”.  

Jag lyfter underrubriken till boken ”Träningsparadoxen” för det är just den här sortens provocerande påståenden som jag både gillar och hatar. Den övergripande känslan är dock mycket positiv, nästan endorfin-euforisk. Tänk att din kompis och PT visar dig en ny övning, du testar den och du märker omedelbart att det är något du vill göra varje pass, de kommande typ tio åren. Så bra är professorn i evolutionsbiologi vid Harvard Daniel Lieberman när han är bra på de knappt 400 sidorna, utgivna av Natur & Kultur med Claes Bernes som översättare.

Boken är indelad i fyra huvudkapitel plus en oerhört omfattande och kommenterande källförteckning. T o m Claes bryter ibland in och ger svenska perspektiv på forskningsläget och svenskars träningskultur. Det är klokt, och spännande. Träningsböckers största problem är distanseringen – ju närmare vår vardag författaren lyckas ta sig ju mer uppmärksamt lyssnar vi. 

De fyra delarna är döpta till ”Inaktivitet”, ”Snabbhet, styrka och explosivitet”, ”Uthållighet” samt ”Träning i dagens värld”. Författaren provocerar medvetet och resonerar sedan om argument för och emot, exempelvis: 

”Vikten av att vara lat!”

”Varför stress förhindrar vila”

”Att röra sig eller inte?”

”Är det normalt att ta det lugnt?”

”Myten om de åtta timmarnas sömn”

”På vad sätt och hur mycket bör jag sitta?”

Allt sätts in i både en antropologiskt och modern kontext. Hur är forskningsläget just nu, vad säger känslorna, hur förhåller vår västerländska kultur sig till de här paradoxerna. Slutsatserna är hoppfulla, Lieberman presenterar knep och erfarenheter hur både skönlitteraturen och sina egna blygsamma joggingrundor. Hans mor är det stora föredömet. Hon var fullkomligt otränad när universitet invigde en ny stor inomhusstadion där kvinnor inte fick träna. Så hon började springa i protest. för att ”befria” arenan. Det var 1970 och hon lyckades. University of Connedicut har sedan dess haft USA i särklass mest framgångsrika basketprogram för kvinnor. 

Jag lär mig massor av den här boken. Lite mer än jag nog egentligen vill veta. Jo, det är lite paradoxalt när ens sanningar ifrågasätts och krossas men man måste bara välkomna sånt. Om än motvilligt. Källförteckningen ger mig chansen att gå vidare. Tack vare Daniel Liebermans bok tar jag mig till gymmet fler gånger än jag annars tänkt. Ett av hans råd, för att just ta sig dit, är att avsätta en summa pengar, säg 5000 :- ifall den motsvarar vad ditt gymkort kostar. Varje gång du skulle till gymmet men hittar ett skäl till att göra något annat betalar du typ 100 :- (av de 5 000) till en organisation du verkligen INTE vill ge bidrag till. Det är kanske den allra bästa av alla träningsparadoxer! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: