Den unge norske fotbollsstjärnan är ett föredöme. Under tonårstiden i holländska och spanska ligan tränade han alltid extra. Kom först till träningen, lämnade sist. Nu är han den kanske den viktigaste spelaren i laget som ledde EPL överlägset. Idag, efter förlusten mot jumbon Everton, har försprånget minskat och det var Ödegårds fel. Hans brist på träning.
James Tarkowski är en stor gammal, långsam defensiv spelare. Vänsterfoten har bra bollkänsla men han är alltför långsam som ytterback, mer en innerback bland tre men alltför kort sådan för engelska ligan eftersom man bara måste spela med två mittbackar i det landet. Fast lag som alltid försvarar lågt och destruktivt har behov av tre, fyra spelare med mittbacksliknande fysik. Därför var han Burnley-managern Sean Dyche favospelare i sex säsonger. När Dyche fick sparken och Burnley föll ur EPL såldes 30-åringen till grannen Everton.
När nu Sean Dyche i veckan plötsligt dök upp som ny manager för Everton var Tarkowski given. Inte som ytterback, likt Lampards lag, utan mittback. Mot snabba, passningsläckra Arsenal. Trots insatsen som runningsmärke i ödesfinalen mot West Ham i förra matchen. Och Tarkovskij levererade. Han nickade in matchens enda mål på en överlång hörna vid bortre stolpen!
Bland de som markerar man-man för Arsenal vid hörnor är Martin Ödegård. De två hamnade bredvid varandra högt upp i straffområdet. Ödegård ställde sig mellan Tarkovskij och målet men strax innan hörnan slogs började Tarkovskij trycka norrmannen framför sig, mot målet. 24-åringen kunde inte hålla emot, han trycktes, eller föstes, framåt tio meter och var oförmögen att hindra Tarkovskij från att enkelt knoppa in bollen.
Ifall Ödegård tillbringat mer tid i gymmet, med att träna de muskler som är funktionella vid fasta situationer hade Arsenal inte förlorat. I fall Ödegård hade haft en annan inställning till fysik och försvar hade han på alla sätt försökt hindra eller åtminstone störa Tarkowskis ansats och nick. Samtidigt är det förståeligt att en så pass ung, kreativ spelare i första hand tänker på benen och bollen. I andra hand säkert på kosten, preventiv skadeförebyggande träning och återhämtning men han tänker inte på överkroppens muskulatur mer än möjligtvis av estetiska skäl.
Det ser så läckert ut när han avancerar inåt, framåt planen, glider undan tacklingar med bollen klistrad vid vänsterfoten. Världsklass. Liksom Saka och ett par andra unga, snabba, spelare med fantastisk bollkänsla och smal, gänglig överkropp. Det kan tänkas att Ödegård tvingas markera spelare, speciellt mot bottenlag, som är alltför kraftiga för honom av den enkla anledningen att Arsenal har fler spelare som är än mer klena och svaga.
Mina unga manliga utespelare får träna axlar, bröst och biceps. Dels för att de indirekt älskar det, jämfört med tuff höft- och underkroppsträning, dels för att det gör dem till bättre fotbollsspelare. Vi har inget gym, vi kör bland annat armhävningar i olika vinklar och armhävningar på boll. Vi kör enkla, utmanande övningar med gummiband så att det svider i överkroppsmuskulaturen. Gärna två och två. Blir roligare så, och bättre fokus, bättre teknik när den ene är beroende av den andre.
Det är inte enbart vid fasta situationer utespelare har behov av en stark, väl koordinerad överkropp. I dagens fotboll handlar löpningar och bollkontroll ofta om att hålla undan motspelare, att med underarmen eller hela armen rakt ut se till att motståndaren inte kommer åt bollen, i löpningar eller stillastående. Det är märkligt att fotboll, till och med på den på den här allra högsta nivån, liksom inte vill erkänna att fotboll numera också till stor del spelas med överkroppen, med de i generationer så föraktade armarna och händerna. Så kan det gå!
Maxenkropp 