En av de mest spridda myterna är den om uppvärmning. De flesta som tränar på ett gym behöver två, tre minuters uppvärmning, för hela kroppen. De som ska träna en speciell kroppsdel med tunga vikter ska dessutom värma upp genom att göra övningen långsammare med betydligt lägre vikt. Ingen, i princip ingen normal person, behöver sitta på en cykel och trampa håglöst eller jogga på ett löpband i 15-20 min. Totalt bortkastad tid. Som uppvärmning.
Den ultimata uppvärmningen är förstås individuell, vi är alla skapta olika. Men vi har en del likheter, speciellt en relativt homogen grupp som 25 friska svenska fotbollsspelande 16-åringar. Det är den här tiden då muskler, leder och ligament ofta är lika fräscha som rosa babykinder. Lägg där till att det knappast är en påfrestning att springa rakt fram i beskedligt tempo, vända och springa tillbaka. Inga hopp, inga steg åt sidan som eventuellt skulle kunna belasta snett och utmanade. Löpning, rakt fram – är en av de rörelser där våra kroppars stora potential ”sitter”. I miljoner år har män sprungit mycket, varje dag. Framförallt för att få ihop till föda. Våra muskler och leder är överdimensionerande. Eftersom vi går förhållandevis jättemycket (till och med en genomsnittlig amerikan går 3-4 00 steg per dag ) är kroppen i princip alltid beredd att löpa. Mina 16-åringar får börja med att springa för att få upp värme i musklerna, öka kroppstemperaturen en aning och ge ledvätska åt lederna i underkroppen.
Vi fortsätter sedan med att löpa en aning mindre långsamt, måttlig löpning/förflyttning baklänges, på sidorna och jättemånga småsteg på liten sträcka innan vi börjar fokusera på lederna och mobilitet.
Men vi är alla olika, det finns förstås undantag. I dag på träningen fick jag kritisk av en spelare. Mitt i träningen, inför hela gruppen. Han hävdade att det var fel att vi sprang 200 meter i 50-procentigt tempo som första uppvärmning innan vi sprang 100 meter 70 procent. För att stödja sitt påstående sa han sedan att han aldrig hört om någon eller någon grupp som sprang så snabbt så tidigt på träning. Jag ajournerade diskussionen.
När vi pratades vid efteråt föreslog han att vi skulle stretcha ljumskarna dynamiskt före det lätta springandet. Nu har ljumskar inget med att springa rakt fram en majkväll i Malmö att göra men jag lyssnade. Och tackade för synpunkterna och lovade återkomma.
Det är naturligtvis lätt att avfärda det som ett sätt att försöka underminera min auktoritet, eller försöka boosta sin egen roll i gruppen. Men. Efter att ha tänkt lite på det här så visst, det kan finnas undantag.
Det finns de pojkar, och flickor, som har annorlunda fotisättning. Flickorna av naturen, pojkarna för att där är något fel. Det är troligtvis för att de har breda höfter. Då kan det hända att de sätter ned foten närmare hälarna och samtidigt vrider framfoten och tårna utåt. Det är inget bra sätt att springa, för killar leder det på sikt till problem i såväl höften, som fot- och knäled. Utåtvridningen måste inte vara skadlig men springer du mycket med sådan fotisättning riskerar du allvarliga skador och…. …naturligtvis aktiverar du delar av ljumskarna när du vrider framfötterna utåt.
Vilket jag är rätt säker på att killen i fråga gör (tillsammans med en annan och en tredje, en av våra absolut bästa spelare, har en tendens åt det där hållet och medan en fjärde ”slänger” med högerfoten vilket på lång sikt kan ställa till problem i fall han inte korrigerar det. Men. Summa summarum: kritiken är delvis berättigad. För hans kropp. Nästa vecka ska jag berätta hur jag löste problemet.
Maxenkropp 