Att bli bäst i världen kräver offer. Viktor Axelsen, världens bäste badmintonspelare, är med bok. Om ”Vindervilje” (typ ”Vinnarskalle”) gör den 28-åringe egensinnige, danske perfektionist bättre eller är en nödvändig marknadsföringsmässig distraktion är osäkert. Säkert är. När jag läser boken tänker jag ofta på en annan storväxt, ja överväxt racketspelare: Robin Söderling i likaledes nyutkomna ”Sluten”.
Det är inte enbart för de verkar ha samma gigantiska problem med torra fötter och förhårdnader som växer i energiskogstempo. Jag tänker på deras nördiga noggrannhet, in i minsta detalj, den enorma träningsmängden, den ständiga frestelsen att träna hårdare än kroppen förmår. Framför allt verkar de bära på samma skräck och ångest för att tvingas bryta rutiner och ritualer. För mig påminner det om människor med bokstavskombinationer och att just detta kanske bidragit till deras enorma framgångar.
Till exempel har Viktor och hans stab kommit på att han måste ha i sig 4200-4500 kalorier om dagen. Viktor tränar två pass om dagen och gör säkert av med många kalorier men varför exakt 4200-4500 framgår inte av boken på Lindhardt & Ringhof förlag. Ifall inte han nåt 4200 på kvällen sätter han i sig vingummin eller Choco pops (cornflakes med chokoladliknande fett) för att nå dit. Han skriver att han under många år hade en onormal relation till vikt och vägde allt, precis allt som kom över hans läppar. Men nu har han det mycket bättre. Men att han i huvudet kan räkna ut i princip hur mycket han får sig, på kalorien. Han berättar också att han måste ligga högre än de 6-8 procent kroppsfett han hade i början av sin elitkarriär för man får lättare skador med så lite kroppsfett.
På ett annat ställe skriver han om att han vill göra allt för att bli så bra som möjligt och att han efter karriären aldrig skulle förlåta sig själv ifall han inte ”skapade optimala ramar för sin utveckling”. För mig går det inte riktigt ihop. Är tillförseln av gummi, en massa kemiska produkter och farliga fettenzymer med artificiella chokoladsmakämnen att ”optimera möjligheterna”. Han skriver att alternativet var att stoppa i sig fyra bananer alldeles före läggdags och det gillade inte sömnen nåt vidare. Även om resten av familjen alltid sover i andra rum. Choco pop som sömnmedel, är det en vinnande idé? Jag är skeptisk, både till valet av sömnmedel. kalorihetsen och relationen till procenten kroppsfett.
Samtidigt är boken mycket öppenhjärtig och personlig. Huvudsakligen om den psykologiska delen av sporten och Viktors vardag. Viktor verkar sympatisk. Allt börjar med att fadern spelar på bra motionsnivå och den lille sonen följer en dag med och blir omedelbart förälskad. Precis som för Robin. Precis som Robin är Viktor över 190 cm. Perfekt i tennis men i badminton anses han vara alltför stor. Mycket av sporten byggde på att vara stark, explosiv och smidig. Sedan kom Viktor och förändrade den. Just hur man tränar smidighet och explosivitet får vi inte redan på. Mycket om recovery training, vila, pauser, isbad men styrkan i förhållande till smidighet och explosivitet är jag väldigt nyfiken på när man är 28 år, 194 cm lång, väger 88 kilo och har en fettprocent på uppskattningsvis 10 %. Det borde få plats rätt mycket muskler där. Jag har känslan av att det är hans hårda smashar och slag från bakplan som gör att han för matcherna och driver motståndarna. Men just de två andra sakerna, de största utmaningarna för en + 190 cm-spelare, är jag fortfarande väldigt nyfiken på. Jag tänker att storleken, smidigheten och explosiviteten är precis det handbollsmålvakter eftersträvar. Hur skiljer sig Sandra Tofts träning från Viktor Axelsens?
Badminton är lika stor sport som tennis, men i ”fel” länder. 200 miljoner utövare räcker inte när sporten är marginell i västvärlden utanför Danmark. Men det är spännande att läsa om hur man blir bäst av 200 miljoner.
Maxenkropp 