Designa en webbplats som denna med WordPress.com
Kom igång

Lekfotboll med Tredje vägen

När man är 15 år får man bli förälder – då tycker jag man borde vara vuxen nog att inte behöva leka bokstaven, eller ”hoppa vänster” på träningstid. När man är 15 år vill hälften av träningsgruppen bli bättre fotbollsspelare och andra hälften egentligen bara fortsätta vara med i gruppen och spela för det är kul att lira boll. Det svåra är inte att låta de ambitiösa bli bättre, utmaningen ligger i att alla kommer till alla träningarna för det ger dem något de inte kan få någon annan stans. Som fotbollstränare är du både lärare och supporter, du vill både lira boll men inser att du ibland måste markera avstånd. I gruppen av de, likt dig själv, som bara älskar fotboll finns säkert några väldigt bra blivande ungdomstränare i fotboll.  

Vad jag vill säga är att nivåerna mellan ungdomarna är väldigt olika – inte enbart vad de presterar på planen utan vad gäller allt: storlek, snabbhet, intelligens, kognitiv förmåga och mognad. Och målvakt. Att en sådan heterogen grupp inte till viss mån ska nivå-anpassas känns fel. Samtidigt som man naturligtvis aldrig ska exkludera. Ifall någon inte kan, orkar, vill e t c så ge den eller de en annan övning som de förstår och gillar. Eller så är de bra på att vila och dricka vatten och får de utveckla den färdigheten så länge den inte går ut över gruppen. Med andra ord är lösningen att vi, speciellt när vi är 15 år, är lika duktiga på olika saker. Nån kan bara dribbla, en annan är väldigt stor och fysik men i övrigt orörlig. Någon är vig, en annan stark, en tredje är intelligent och kan leda. Med andra ord gäller det att skapa funktionella övningar där alla nån gång är bäst. Och att låta de få visa det då och då – att vara förebild, på beröm och beundran, på träningen. För vi tränar ju inte, och vi är inte tränare för att vinna just den där matchen – vi tränar och är tränare för att vi kan lära unga människor att må bättre och få ett bättre liv: bollrespekt, rörelseglädje och fundamental kroppsförståelse.

Före detta landslagsforwarden Torbjörn Nilsson har (tillsammans med kommunikatören Martin Johansson) skapat en TV-serie och följer upp med en bok. Serien gick på SVT och heter ”Målet är målet”, det extremt välillustrerade boken ”Tredje vägen – lag som mår bra presterar bra” (Idrottsförlaget).

Ifall du är en frustrerad ungdomstränare och saknar fantasi och glädje – ifall dina spelare mår dåligt och varken vill träna eller spela: då är det här absolut en bok för dig. Egentligen tror jag att alla fotbollstränare kan hitta något här som väcker en tanke och kan utveckla en övning eller idé. Oavsett nivå. Fotbollstränare är extra traditionsbundna och i behov av fantasi och inspiration från andra idrotter och andra sorters träning. Bara det faktum att mental träning var tabu långt in på 2000-talet säger allt om den här smått reaktionära tränargruppen.  

Torbjörns bok riktar sig till de som jobbar med ungdomar mellan 10-16. Spontant tycker jag att det kanske handlar mer om 8-13 år. För Tredje vägen erbjuder ”lek- och aktivitetsbaserade fotbollsuppleveler där alla….” (ni vet alltför väl vad som kommer efter…).

Till sist några ord om att inte räkna mål förrän spelarna är 13 år. Jag och Torbjörn är rörande överens – mål är kul och något alla (nästan alla) vill göra (Torbjörns lekar exkluderar målvakter). Problemet är att det inte är kul ifall det blir alltför ojämnt. Speciellt är det olustigt för målvakter. Upp till en viss ålder är det OK att förlora men inte alltid – samtidigt är det väldigt nyttigt att lära sig förlora (hela livet är en enda lång förlust, speciellt slutet, och det kan vara klokt att lära sig tackla alla dessa existentiella domarmisstag och felaktiga offsideavblåsningar). Ifall man läser och gillar ungdomstränaren Peter Kisfaludys bok ”Att skapa vinnare – från talang till fotbollsproffs” (Mondial) ska man absolut också läsa Torbjörns bok. För jag tycker Kisfaludy (enligt egen utsago ett närmast gudomligt namn i europeisk ungdomsfotboll) är en parodi på ledare – en som inte riktigt ännu förstått skillnaden mellan individuell idrott och lagsporter men kanske, kanske, knäcker han koden och blir tunnlad när han blivit tillräckligt mogen och erfaren. Vi åldras olika, även som vuxna.    

Ifall man nivåanpassar, inte gruppen men väl matcherna, blir det ofta jämnt, spännande och ovisst. Lär man sig vinna tillsammans och förlora tillsammans blir man, med eller utan boll, bättre människor. Däremot är det väldigt frustrerande för någon som drömmer om fotboll och att få göra busmånga mål att bli en förlorare bara för att andra ska få utlopp för sitt behov av att leka bokstav.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: