En gång är ingen gång…

Läser en slags ABC-bok för de som vill, eller borde, börja träna på gym. Jätteenkelt…  …väl?  Alla, nästan alla, vill ju må bättre. I första hand är detta dock inte en bok med övningar (även om det även finns 20 sådana bildsidor i vårkallt ljus) utan fokuserar på ”bas-förståelse”. Allt ifrån ”tryck på quickstart”, vad en ”motionscykel” är till myter och gymbranschens hemligheter.

Det är klokt och förnuftigt, ja nästan allt. De 100 sidorna ger vad varje nybörjare behöver. Jag är inte lika säker på att den fungerar rent pedagogiskt och jag är övertygad om att den är svår att sälja. Men ifall ”Träningsvana” hamnar i dina händer är det riktigt svårt att hitta bortförklaringar till varför du inte bums börjar träna på gym. Ändå. Det är inte fullt så enkelt. Det enkla är ofta det svåra. Men upprepar du det svåra många gånger blir det enklare.

Den i branschen välutbildade Johan Arnerlind skriver att det här är en av de första bas-guiderna för nybörjare och frågar sig varför den inte skrivits tidigare. Jag ska ge Johan några förslag på ”varför”. 

Kanske därför att omslaget är svårt? Hur identifierar och intresserar omslaget någon som vill börja gå på gym: genom ett svartvitt foto av en påpälsad medelålders man i dunjacka en dag vid ett vintrigt, blåsigt hav? Personligen tänker jag inte gym och träningsvana, jag tänker precis tvärtom. 

Kanske för att titeln är svår? Vad är ”träningsvana”? Kanske borde titeln vara ”Träningsovana” för det är ju målgruppen. Istället är hela titeln ”Den enkla vägen till träningsvana – en metod av Johan Arnerlind”. Kan låta omständligt men det där med ”metod” måste med. Tycker författaren. Han hävdar att det är ”viktigt” att följa hans i mina ögon mycket kontroversiella ”Arnerlindmetod”. 

Den går ut på att du enbart ska träna en gång i veckan första månaden för att sedan öka försiktigt. Arnerlinds förklaring är att ”en undersökning” visar att fler slutar träna som tränat tre gånger i veckan än de som enbart tränat en gång. Ähh. Evidensen är inte översväldigandande. 

Det är istället tvärtemot i princip alla råd – speciellt de vetenskapliga rön som slår fast att man bör träna minst två gånger för att det ska ge resultat. Arnerlind menar att du ska gå till gymmet en hel månad med vetskapen att din träning i princip är meningslös och istället ett led i en slags social och mental inskolning. Låter det inspirerande? 

Vanligtvis, i fall man får lite hjälp att träna den första tiden, märker man snabbt framstegen. Efter två veckors måttlig muskelträning kan den otränade se förändringen. Känna förändringen ska man göra två gånger i veckan. Minst. Det allra bästa är ifall du kan gå till gymmet fem dagar i veckan och träna försiktigt, olika saker. Och fråga personalen. Om allt du är osäker på. Då skapar du både ett socialt sammanhang och en vana redan första veckan. Istället för att skolas in och vänta på vanan i månader (cred till ”Magnusmetoden”)!

Ju längre du tränat desto svårare är det att upptäcka hur din kropp förändras. Huvudsakligen beroende på att nästan alla tränar exakt samma sak på exakt samma sätt vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år. I själva verket behöver kroppen och hjärnan ständigt utmanas med nya övningar, andra vikter och bättre teknik. 

Så undvik till, nästan, varje pris ”Arnerlindmetoden”. I övrigt har jag inga invändningar mot Johan Arnerlinds nyutkomna bok på Isabergs förlag.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: