Att våga: om ålder och ödmjukhet

Ur ”Träningsparadoxen” av Daniel Lieberman, N&K – 2021.

I torsdags var det min tur. Fyllde år och fick sisådär 150 lyckönskningar på fb: det absolut bästa med sociala medier och ett bra sätt att begränsa den lilla, ofrånkomliga sorg som automatiskt följer med födelsedagar. Alla födelsedagar sedan jag fyllde typ 25. 

Ett år äldre, ett teoretiskt år närmare dit vi inte vill. ”Teoretiskt” eftersom jag samtidigt vägde mig och uppgav 62, vilket alltså gjorde att jag där blixtstilla på vågen med händerna om två pinnar tog steget från en 46-årings till en 47-årings kropp. 

Ett mål med träningen de kommande 362 dagarna borde vara att bli ett år yngre. Enligt de billiga vågarna på STC är jag 42, eller nu 43. Jag litar mer på mina danska gyms exklusiva, men fullkomligt avgiftsfria vågar. Fast de väljer alltid att placera mig i kategorin ”man”, istället för ”sportig”. Kanske är åldersskillnaden inte större än så – att en annan, alltid mycket yngre person placerar en i en annan kategori än den man själv tycker sig tillhöra. 

Jag tycker jag är ”sportig”, andra tycker att jag är en i den mer diffusa gruppen män. Hur gammal är jag ifall jag testar som kvinna? 

Våra kroppar åldras naturligtvis väldigt olika. Rent genetiskt. Vi åldras även i olika takt beroende på hur vi lever. Kost, sömn och vardagsharmoni har väldigt olika inflytande på våra kroppar. Lägg till skador och slitage på den långa vägen hit och så möter vi på gymmet kanske en före detta sportig kropp nu reducerad till man, eller kvinna. Eller att den unge, massive mannen som sträcker 150 kilo mot taket på raka armar hänger i gymmet för att han blir gravt deprimerad utanför. Jag möter fler och fler kvinnor som styrketränar för att de vill känna sig starka – och mindre rädda.  

Jag möter fler och fler pensionärer som önskar att de började träna lite tidigare – inte väntade tills de kände att ensamheten utan den sociala tillvaron på jobbet tog över. Ju fler som arbetar hemma – desto större anledning har de att ta till gymmet just de dagarna och kompensera alienationen med lie småatletisk träning. Kanske skulle varje arbetsgivare ersätta sina hemmajobbare med en timmes gruppträning per kontorslös dag? 

Den här texten är snart lika diffus som min mansroll. Skulle ju skriva om ödmjukheten inför åldrandet och här kommer det: jag tränar inte för att bli yngre utanför att känna mig yngre. Som en 46-åring ungefär. Träning hejdar åldrandet och det är relativt enkelt att för den inte vältränade att tjäna några metaboliska år på relativt effektiv, seriös träning. För de riktigt otränade kan det initialt det röra sig om tiotals teoretiska bonusår. Jag har en PT-klient som började på 80 och nu är nere i 61. 

Men. 

Det finns många som försöker och inte lyckas. Som känner sig obekväma och ovälkomna i gymmet bland andra kroppar, blickar och de oundvikliga jämförelser och kategoriseringar som ständigt görs. Jag tror det egentligen inte handlar om andras kroppar utan den där jämförelsen med ens egen. I en grupp av 25-åriga kroppsbyggare känner jag mig ack så gammal och spinkig. Som PT tror jag mig vara ett slags föredöme – välmående mäts inte i antalet kilo på stången eller siffran på hanteln. Inte heller i antalet repetitioner utan i tekniken. Det är i tekniken som både trygghet och ålder gömmer sig. Oavsett vad du gör så fungerar träningen ifall din teknik är bra. Och just teknik är det som de flesta av oss struntar i. Tills utmaningen blir så stor att den bristande tekniken kostar en kroppsdel: kanske ett diskbråck, ömmande axlar, en överansträngd biceps, smärtor i fot och knä, en golfarmbåge ett obalanserat bäcken e t c. 

Vi bär förmodligen alltid med oss en lite skev bild av oss själva. Vi är aldrig exakt den vi är och speciellt inte på gymmet. Troligtvis så är vi en rad lite olika människor, tillhör olika kategorier beroende på miljö och ”på vilken sida” vi steg upp ur sängen den morgonen. Jag tror det är viktigt att vara ”många”, eller åtminstone flera. Att vara ödmjuk inför alla dessa ”jag” och vår ålder begränsar risken att du skadar dig eller blir besviken. Ha alltid en övergripande, mer modig målsättning med din dagliga träning: att bli yngre än du råkar vara just i dag –  inte att lyfta fler kilo, göra fler chins eller boosta din syreupptagningsförmåga. På det viset kan alla vi över 25 år få en mer trivsam tillvaro med våra kroppar. Även utanför gymmet. Fast det förutsätter att du har modet att stiga upp på den där vågen, fatta pinnarna och möta ett av dina andra ”jag”. Har du det? Det mötet är under alla omständigheter, oavsett vilka siffror som dyker upp, alltid början på något bättre.   

Ps Det här är inte bloggens mest stringenta text men jag tror jag behövde skriva av mig, efter torsdagen, och inför en massa kommande födelsedagar. Ibland är jag 46, eller 47 eller 42 och ibland är jag faktiskt bara en halvvital, lätt haltande 62-åring.   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: