De fria vikternas filosof

1987 filmsatte Jean-Luc Godard Lullys aria i Amide. Del av Don Boyds verk Aria där tio kända filregissörer ger liv åt vars sin aria. Texten är ett utdrag ur Kathy Ackers ”Against Ordinary Language: The Language of the Body” från 1993. Ackers var inte enbart en mycket framstående författare och feministikon utan hängde även på gymmet fem dagar i veckan. Texten kretsar kring hennes träning, närvarobegreppet och sker i dialog med Elias Canetti, Heiddergger och Wittgenstein. De två verken återfinns på Copenhagen Contemporary fram till 24/10 och ingår i samlingsutställningen Art of Sport.

I början av 1980-talet är Sven Lindqvist författare och megakänd mycket medelålders kulturjournalist på DN. Denne ”68-nisse” hamnar så i bastun med styrketränande skinnskalle, blir osäker och fördomsfull. De två kommer oundvikligen in på ämnet manskroppar och träning. Den yngre mannen berättar hur hans fysiska handikapp och själsliga osäkerhet botats med styrkelyft. Lindqvist tvivlar, hänvisar till egoism och självcentrering. Han hävdar att allt ska vara naturligt och bevaras så som det är. Han får frågan om hans texter ”är naturliga” och inte bearbetas och stramas upp, (definieras tydligare)? Han får ytterligare en frustrerande fråga: vad är skillnaden mellan att vilja förändra sin kropp och viljan att förändra samhället? 

Det slutar med att Sven hänger med till ett gym, ”bara för att testa”. Han landar liggandes på en smalbänk under en skivstång och där stannar han. Författaren lyfter, med tiden förändrar han sig. 

Ett par år senare skriver han en bok om sina upplever, ”Bänkpress”. Han är kritisk till de största biffarna och deras dopingmissbruk men beskriver med stor respekt och kärlek relationen till andra som tränar seriöst. Samtidigt redogör han för de föreställningar och flashbacks av barndomen han överrumplas av när han tränar hårt, när han har ”pump”. Han försöker även förklara begreppet ”definition” utan att helt lyckas. Idag använder vi termen ”deffa”, att tydliggöra musklerna genom att reducera fetthalten i kroppen. 

Jag minns att man som ivrig läsare av DN-kultur fann Svens bok irriterande, närmast svekfull. Det var som om någon sagt en sanning man inte ville höra. Vi till vänster fick inte riktigt ihop bitarna. Hur kunde man vara hyllad skribent och träna kroppen när idealexistensen var sex, cigg, rödvin och det fysiska tillstånd Baudelaire odlade och utvecklade till konst: ”Paralysé General”. Det borde vara själen före köttet, kollektivet före kroppen, inte tvärtom. Typiskt borgerligt. Demonstrationstågens många timmar långa traskande runt i huvudstaden var inte avsett som träning.  

”Bänkpress” är en uppgörelse med det som Göran Palm redan 1970 kallade ”det europeiska missnöjets grunder”, det vill säga att det kommande decenniet skulle avgöras av hur ”vänstern kunde hantera sin besvikelse”. Det är den som ligger där vid författarens nakna fötter och långsamt ångar bort i bastun… 

”Bänkpress” består av en lång rad korta essäer och prosalyriska, lätt surrealistiska minnesfragment. Författaren hoppar mellan de egna upplevelserna, bland annat på en Mr Olympia tävling, med kroppsbyggandets kulturhistoria.

Det är tydligt att ju modernare vi blivit desto mer har vi föraktat kroppen och hyllat själen. Förr var kroppen en nödvändighet för att arbeta. I dag låter vi i grunden starka kroppar förtvina på en stol framför en dataskärm. Vårt förakt för fysik går så långt att vi drar på oss livslånga men och kroniska skador av att sitta där och knappa på ett tangentbord samtidigt som våra kroppar är byggda för att springa, hoppa, lyfta och ja, bänka.  

Idag ser jag Lindqvists styrketräning som en uppgörelse med proggens fördomar. Att den själsliga utvecklingen är möjlig samtidigt med köttets. Det är inte antingen eller, det är både och ifall man kan acceptera förutsättningarna, miljön som bygger på tydliga regler och respekt för den broder som pressar skivstången mot taket på bänken bredvid. Sören Kierkegaard älskade att promenera långa sträckor varje dag. Han var vittnat om att hans bästa tankar föddes flanerande och att ingen tanke var så tung att den inte kunde ”gå borts”. Franz Kafka var en hängiven lärjunge till den danske styrketräningensprofeten JP Müller och listen över stora författare och filosofer som hyllat kroppen och dess träning är otaliga.  

En av den nordeuropeiska vänsterns teser var att det skulle vara naturligt, inte konstlat. Vi skulle tillbaka till det förmoderna genom Gröna vågen, decentralisering och att inte tukta kroppen genom att raka och klippa sig. Även kroppsdofterna skulle vara naturliga och många skaffade små stålbågade runda glasögon som John Lennon. Inte för att de hade dålig syn utan för att de symboliserade själen vilja och kroppens partiella svaghet.   

Lindqvists omväxlande långa och korta set av essäer är associativa, poetiska men även med den självklara stringens som utmärker en god kunskapsjournalist. Jag gillar hans språk och hur han till exempel hoppar mellan den stance han har mellan händerna när han bänkar och mellanrummet i huvudet, fontanellen. På gymmet blir han äntligen kulturradikal och ”progressiv”. På riktigt, i en historisk kontext. 

Det tog mig en omläsning innan jag fattade vad boken handlade om. Nu har förlaget Nirstedt/Litteratur lagt samman den och de n två år senare utkomna ”Ökendykarna” i en volym. Jag tror att en anledning till att jag inte läste honom då, för drygt 30 år sedan, var att han representerade en fantasilös vänsterintellektuell, snärjd i vänsterkulturens garn. Så fel jag hade. 

En bild som visar inomhus, träningsanordning, sport

Automatiskt genererad beskrivning

Vi har ungefär samma bakgrund, jag och den nära 30 år Sven. Då jag för första gången satte min fot i ett gym var jag en 38-årig nyss korsbandsopererad, lätt överviktig och mycket fördomsfull kulturjournalist. Att konfrontera sig själv med sina gamla fördomar är nyttigt och sunt. Så jag gillar verkligen Bänkpress – betydligt mer än jag gillar att ”bänka”. Jag gillar allt utom just förordet, av Judith Kiros. Jag tycker hon gör samma fel som Sara Martinsson i dennes parabel ”Knäböj”. Istället för att sätta in Lindkvist och hans tid i en modern kontext kidnappar hon texten och tolkar den som ett ställningstagande för hennes agenda och hennes egen vilja till ”samhällsförändring”. Hon beskriver stora muskler som aggressiva och Lindqvist som ett oförstående offer i en destruktiv manlig miljö. Kiros vantolkar medvetet författarens bruk av ”Vergilius” och menar att gymmet är ett inferno och den respekt och beundran män hyser för andra män träning och för redskapen som skapar kropparna blott är ett exempel på ”hetrosexuell homosocialitet”. Med det menar hon troligtvis att män som vill bygga muskler är förvirrade. Kiros intellekt förmår helt enkelt inte att skilja på kropp, genus och sexualitet. 

Lindqvist (hans bänkpress och ”huksittning” :knäböj) kommer ut som en missbelåten och lätt bitter, förvirrad manlig kropp i en aggressivt, närmat kroppskolonialt förtryck av sin egen mansroll. Enligt Kiros förändras Sven Lindqvist först när han i bokens andra del tar till Nordafrika och beskriver kvinnans utsatthet i en tid av kolonial frigörelse. Själv tycker jag att sökandet, modet att ompröva dogmatiska teser och vilja till förändring är värda respekt, inte förakt. Läs Bänkpress, besök och greppa de fria vikterna på ett gym! 

PS 68-Nisse är ett självironiskt begrepp skapat av Bengt Anderberg för att hedra den progressiva svenska vänsterns innerliga vilja och tillika förvirring – inte minst uttryckt i en romantiserad övertro på radikal, socialistisk samhällsförändring. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: