En ryckig och stötig bok

Knäböj handlar om tyngdlyftningsteknik, och feminism. Inte knäböj. Titeln är i första hand avsedd som replik till Sven Lindqvists epokgörande antropologiska kulturstudie från maskulina svenska gym anno 1988: ”Bänkpress”.

När Sara Martinsson försöker beskriva relationen till ”ryck”, och till stången, blir det ofta poesi – Sara finner precisa ord på det dittills odefinierade. Hon ger grova känslor och muskelreflexer en allmänexistentiell innebörd: ”En grundläggande princip i tyngdlyftning är att stången är konstant. Den är solid, gjord av stål. Den kommer alltid vara hårdare än kroppen.  /…/ Stången kommer inte erbjuda några kompromisser. Den är ”ja”, eller så är den ”nej”. Om den är en förälskelse kräver den allt, men betalar tillbaka med att aldrig svika.” 

Dessvärre är inte hela ”Knäböj – Om kvinnor och styrketräning” (Weyler) lika vacker och precis i sina uttryck. Jag läser den med glädje och förundran men blir allt mer frågande. Ibland tar musikkritikern på DN i med ett extremt buktryck och lanserar teorier som varken språkligt eller tematisk lyfter, mer än själva stången. Utan viktplattor – ändå överlastad. Tycker jag. Inte kapitlen om feministisk teoribildning utan vad jag har svårt för är fenomenologin. Och när Sara vill vara personlig men förväxlar det med privat och fegar ur, halvvägs. Där är många antydningar om henne som lämnar läsaren frågande. Någonstans beskriver hon sig som olycklig, ensam och kärlekslös. Utan någon ytterligare förklaring. Det framgår att relationen med tyngdlyftning totalt förändrat hennes liv men Sara ger få eller inga exempel – som inte direkt är relaterade till hennes träning. Ja, träning förresten. Förutom lyftteknik beskrivs inte hur hon tränar – inte övningar, inte ens sets, reps eller vila varav det sistnämnda nog hade passat en musikkritikers penna perfekt. Sara förblir förödande abstrakt. Alla som sysslar med tyngd- och styrkelyftning är också kilofanatiker – de tränar och lyfter för att orka lyfta mer. De är sitt rekord. Oavsett antal kilon. I min Facebookegrupp med 15 000 medlemmar dyker ofta upp bilder och videos på stolta tjejer och kvinnor som just markat 50 kilo eller tagit 29 i knäböj. I Saras bok finns inte en enda specifik vikt, inte en enda. Jag vågar påstå att det är världens första boken om styrkelyft utan ett enda kilo angett.    

Åsa Sandell skrev förra året om boxning utifrån ett egenupplevt feministiskt och kulturantropologiskt perspektiv. Inga tabun, inga hämningar och utelämnanden. Det resulterade i många, korta kapitel: från filosofi till anekdoter med kulturmassa till försöken att beskriva boxning med alla fem sinnena. Och en studie i blod. Sara, eventuellt hämmad av sin bakgrund som musikkritiker, tar aldrig steget ut bland adjektiv och adverb. Här och där är språket lika stelt och tungt som det ibland blir till ren poesi av ryck och stöt.  

Det är nyttigt att läsa texter som ifrågasätter ens kunskap och utmanar ens intellekt. Jag kämpar samtidigt med frustrationen, och försöken att förstå resonemangen. Det är motsägelsefullt, känslosamt, deprimerande och vackert uppbygglig. Det motsägelsefulla är författaren i sig själv och henne slutsatser vilka huvudsakligen delvis bygger på en undersökning vars antal är henne själv. Jag är inte enig om alla slutsatser men i stort är det intressant. spännande och väldigt lärorikt. Som texterna om kvinnlig smärta även i en socialhistorisk kontext, om de spännande spegelneuronerna eller om ortorexi – den ätstörning som tar sig uttryck i att äta så ”nyttigt” som möjligt. Oavsett basala ting som smak, hunger och de endorfiner som ätandet frigör. 

Som vanligt är faktagranskningen runt idrottshistoria bristfällig. Inget jätteproblem men lite synd att man är mer intresserad av myten eller vantolkningen än rena fakta.  Författaren dissar bland annat speglar, träning och böcker som uppmanar oss att tänka positivt. Hon upplever i princip allting i samhället om en manlig konstruktion för att bevara bilden av kvinnan som antingen mor eller hora.  Hon kritiserar gym- och hälsoindustrin, med all rätta, men glömmer att de otränade kropparna i än högre grad är produkter av en galen livsmedelsindustri som hotar inte enbart individens hälsa utan hela Jordens existens. 

Författaren säger att det är fel att kräva att individen tar ansvar, jag menar att det finns inget alternativ än det personliga ansvaret. Ibland antyds självdestruktiva drag och defaitism. 

Det är problematiskt med en bok om träning som hävdar att hälsa inte är det viktigaste i livet. Tyngdlyftaren gör en intellektuell kullerbytta när hon å ena sidan menar att vi ändå kommer dö och å andra sidan predikar styrkelyftets evangelium. Tekniken, känslan, den totala koncentrationen och hur detta hjälp henne till ett nytt, mer meningsfullt (och ”positivt”) liv. Ja, precis så. En ryckig och lite stötig bok som jag lärde mig mycket av – fast inte så mycket om just styrkelyft, inget alls om knäböj och alltför lite om Sara Martinsson.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: