Kropp, kultur och samhälle: Från Platon till Putin

Ett av årets bästa omslag, alla kategorier!

Det är en litterär öken. Ämnet anses alltför akademisk, eller idrottsligt, för att locka författare. Och högst eventuella bokläsare skiter i historien och vill bara veta hur de skaffar sig större biceps. Å så jag då, gravt fascinerad av hur de tre fundamenten ständigt frontalkrockar i de flestas medvetande. 

Abstinensen fick mig att återläsa Jan Lindroths år 2011 utgivna ”Idrott under 5000 år” (Sisu) som fungerat som grundbok för idrottsvetenskapliga utbildningar i Sverige. Den har en del förtjänster men huvudstadsprofessorns ”legancy” är snarare akademisk forskning på anglosaxisk grund än spännande läsning, hisnande orsakssammanhang och pedagogiska utmaningar. Ambitionen var att täcka in allt men förutom teoretiserande kring Ling-gymnastik, England och svenska nationalism kan man konstatera att begreppet ”idrott” är lika brett och svårt att precisera som just ”konst”.  

Alltså kastar jag mig över Hans Bondes alldeles nyutkomna och läckra ”Med kroppen ind i kulturen” (Syddanskt universitetförlag) med underrubriken ”Idrætshistoriske strejflys” vilket kanske kan översättas med eh… ”upplysningar” eller reflexer/reflektioner. Jag blev begeistrad när jag läste om den och ville omedelbart översätta läroboken till svenska. Eftersom jag nära stupat redan på strejflys blir det nog inget. Fast det finns fler skäl till min tvekan än titeln… 

Hans Bonde är en oerhört produktiv dansk idrottshistoriker. Han skriver relativt bra och är även aktuell med det monumentala verket om ”Sundhetsaposteln” J P Müller. Bland dennes hängivna lärjungar återfanns förutom Arne Tammer även Franz Kafka som varje morgon under 15 minuter gjorde pushups på en fot, utan kläder, inför öppet fönster, burpees med viftande armar, gned sig över hela kroppen med mera. Med mera. Kafka alltså. Förväntningarna var som en 40 kilos kettlebell men Bondes lärobok är tyvärr inget lyft. 

Det mest positiva är omslaget, det alldeles utmärkta, generösa och fantasifulla illustrationsmaterialet samt det korta kapitlet om Grekland och Romarriket. De fyra övriga är absoluta inte dåliga men har uppenbara brister. Framförallt har jag svårt att förstå bokens omfattning, struktur och fragmentiseringen. Den är alltför tjock, liksom verket om Müller och ändå alltför tunn då den enbart berör fem separata delar av historien. Med så många sidor borde antingen mycket mer fått plats, eller så kunde man reducerat sidantalet. En förklaring är kanske Bondes ställning – en mer inflytelserik redaktör hade säkert fått Bonde att överge några av sina mest pedagogiska excesser. Nu verkar det överlastat, allting har kommit med plus en medförfattare, eller ”medverkande” författare i Stanis Elsborg. Exakt vad denne bidragit med är oklart – vi får dock veta att han är historiker särskilt kunnig på kombon sport, politik och nationell identitet (”Müller”, på samma förlag, kommer för övrigt i ett andra, gigantiskt band). 

Detta är en inte helt lyckade hybrid till historiebok. En orsak är att ett av de sex kapitlen enbart handlar om akademiska analys- och metodredskap, källkritik, teoribildning med mera. Det ägnas dessutom många sidor åt reseguider i detalj. Ju mer uppdaterad och modern författaren försöker vara desto svårare blir det. Nu behövdes blott en pandemi för att en del av boken skulle förfalla ålderdomlig och meningslös. Samtidigt måste man ifrågasätta om de här delarna är en sådan här pappersboks uppdrag? Kanske vill läsaren själv bestämma vad som är värt en omväg… …och hur bokens information ska tolkas? Allt detta kunde med fördel hamnat på nätet med det övriga restmaterialet. 

Två kapitel ägnas Müller och en naziinfluerad samtida dansk gymnastikdirektör. Plus nazisternas kroppsideal. Det är intressant och inte oväntat har Bonde skrivit flera verk om exakt dessa ämnen tidigare. Eftersom den italienska fascismen i mycket högre grad inspirerades av kroppen och den fysiska fostran än nazisternas rashets och religion är det märkligt att den ständigt omkringjoggande Mussolini inte dyker upp här på Hitlers bekostnad. På ett sätt var dock nazisterna ledande, liksom japanerna – de undersökte mycket noggrant människokroppens gränser. T ex hur länge en människa överlever i iskallt vatten, när blir smärtan övermäktig, hur länge kan vi överleva utan vätska eller föda e t c, e t c. Själv finner jag den bilden mer fascinerande och lärorik än 80 sidor om en fet, homosexuell gymnastikguru på Fyn.  

Jag hittar, i princip, inte heller en enda kvinna i texterna vilket först förefaller oförklarligt. Tills jag hör en radiodebatt där Bonde hävdar att kvinnliga forskare borde värdesätta manliga kollegor högre. Om inte annat så för att det var män som upptäckte radiovågorna… 

Mycket av dagens kultur handlar om kvinnans kropp. Hur kan en bok som i första hand vänder sig till gymnasiet ignorera detta? Alldeles särskilt som den kanske enskilt viktigaste konkreta kroppspolitiska händelsen i historien är att cykelhaussén bland kvinnor i slutet av 1800-talet tvingade fram ett helt nytt mode. Knickerbocker, det vill säga kvinnobyxor det gick att röra sig i. Enbart de revolutionära byxorna hade varit värt ett kapitel. Liksom gymrörelsen under 1800-talets senare halva, i huvudsak i kristet eller rehabsyfte. Den ”boomen” var nästan lika omfattande då som idag och Bonde ignorerar även den fullständigt. 

Kapitlen om Kalla kriget och dagens kopplingar mellan kropp, kultur och politik är intressanta men ganska röriga. Återstår så det inledande, om Grekland och det Romerska riket vilket jag älskar men önskar vore längre, mycket längre på andras bekostnad.    

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: