200 år av ”armar uppåt sträck”

”Osten”, på St:Jörgen var en trekantig cirka 30 kvadratmeter stor gymnastiksal för 24 fjärdeklassare åt gången. Där arrangerade vår eviga lärarvikarie till fröken bollekar och redskapsgymnastik modell xs. Innan dess, de allra första åren innebar ämnet en jättegammal gymnastiksal på Magnus Stenbocksskolan med klätterrep, bockar, bommar, hästar, plintar och romerska ringar. Det var ett enda stort äventyr där i halvmörkret. 

Sedan blev det en ljus men öde aula medan gymnastik i min grundskola alltmer präglades av kaos, dålig organisation och smala föraktfulla bomullsband i mörkblått, rött och gult – för att skilja på oss. Plus gymnastiklärare som man tvunget uppfattade som misslyckat vuxna, en närmast patetisk grupp analfabeter och semipedagoger. Genko ville väl men vad hjälpte det när han körd en orange liten BMW och tillskrevs hurtfriska uppmaningar som ”upp med tarmarna” och ”tvätta fitterna pojkar”. 

Jag hade alltid högsta betyget i gymnastik men tyckte det var löjligt, frustrerande. I huvudsak beroende på bristen av bollar. Samtidigt var jag hyperaktiv på raster och på fritiden: fotboll, fotboll, cykla, springa, klättra i träd, fotboll och brottas. Det var först i gymnasiet och med den skäggige 110 meter häck-löparen Anders Hellborg som gymnastiken fick ett värde. Och jag själv kom att ägna fritiden åt kortspel, rökning, moppar och mellanöl. 

Många har traumatiska minnen av skolgymnastik. Av nakenheten, utslagningen, den fysiska förnedringen. Ofta är det samma människor som aldrig ägnat sig åt idrott och hatar gym. Hatar. Men trots allt, grattis den svenska skolgymnastiken som fyller 200 år. 

Fast egentligen präglades de första 130 år av Ling, gympaläraren från Lund. Han förordnade truppgymnastik som kallades pedagogisk och vars mål var att ”människan förmår sätta sin kropp under sin egen vilja”. Låter bra, funkade sämre. Speciellt som det tog 100 år innan alla elever (pojkar) fick vara med. Själv var Ling mest upptagen med att skriva pekoral götisk poesi, och högstämda dramer. Han utgav väldigt volymer med dåliga dikter som inte handlade om gymnastik. Han skrev faktiskt inget alls om gymnastik varför vi i dag är lite osäkra på hur hans arv ska värderas, ja förutom poesin förstås. Allén utanför Parken i Köpenhamn är i alla fall döpt efter honom. 

Resten av 1800-talet ägnade teoretikerna åt ”läroverksdebatten” mellan formalbildning vs realbildning dvs latin, matte och militär exercis eller moderna språk, naturvetenskap och lekrörelsens spontana gester. Men ämnet var inte utbrett, trots obligatoriet. Fram till 1930-talet var gympaläraren oftast en lågavlönad före detta låggradig militär som högst eventuell kunde låta barnen göra annat än njuta Ling och militär disciplin. Min far minns från sent 1920-tal hur gymnastiken på grusplanen som ersatt Rösjövelodromen någon gång innebar fotboll, 40 mot 40. Bollen lämnade aldrig mittcirkeln på hela lektionen, berättade pappa som sedan blev vindsnabb ytter i GIF Nike. 

Men samtidigt hände grejer i teorin, bland annat i Stockholm. 1917 demilitariserades gympan och de militära övningarna försvann. Ämnet ”gymnastik med idrott” introducerades i folkskolorna 1919 och läroverken nio år senare. Samtidigt vann tävlingsidrotten mark, arbetarrörelsen övergav sin ursprungliga skepsis och det bildades tävlingsförbund för både alla, både arbetare och folkskolelever.

Jag vickade några gånger som gymnalärare i Lund på 1980-talet. Och läste Ernst Brunners avhandling om Edith Södergran i det lärarrum som låg vägg i vägg med gympasalen på Tornaskolan.  Ibland fick jag bära ut trotsiga elever efter timmens slut. Blickarna i lärarrummet var stirrande och ganska förskräckta men det avspeglade enbart min uppfattning om fysisk fostran, då och nu som personlig tränare – den måste bygga på glädje, svett och nån jävla sorts organisation. 

Trots 200 år – idag diskuterar man fortfarande om gymnastik ska få mer än en symbolisk plats på de traditionella, teoretiska ämnenas bekostnad. Trots att det finns hur många vetenskapliga studier som helt vilka påvisar att elever lär sig bättre (och lever sundare, blir äldre, slipper nyttja vården e t c) ifall de får mer gympa så fattar inte skolpedagogerna och politikerna. Vilket troligtvis endast beror på att de själva hatade gympa och inte idrottade som unga. Själv vill jag ha poesi och push ups – samtidigt! Bring back Ling!

Källa: Jan Lindroths år 2011 utgivna  ”Idrott under 5000 år” (Sisu)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: