Magen och självbedrägeriet

Den är föraktad, hatad, avskydd och ständigt utsatt för hån. Varför denna märkliga relation till just magen, vår magiska mage? 

”Navelskådande” forskning har de senaste tio, femton åren återupptäckt magen. Dess centrala funktion vad gäller inflammationer och immunförsvar. Dess känsloutsatta men samtidigt intelligenta roll i människokroppens maskineri. Magen har även en egen, helt nyligen upptäckt hjärnliknande funktion. Ändå får ingen annan kroppsdel så mycket skit, och då tänker jag inte på tarmarna, utan på kritik, skam, självkritik. 

En orsak är att magen är svår att dölja, framförallt för män utan byst. Samtidigt som mycket bukfett direkt, eller indirekt är synonymt med obehag, ohälsa, smärta och stora fysiska problem. Core är navet i kroppens rörelser. Fungerar inte navet kan vi inte röra oss så som vi borde, som resten av kroppen vill. Det är utan tvekan livsviktigt att träna coremuskulaturen effektivt – varför gör vi då inte det? 

Magen utsätts för enormt mycket manligt oförstånd (även kvinnligt fast på ett annat, mindre uppseendeväckande sätt). Vi män har uppenbara problem med relationen till magen och framförallt den allmänna core-muskulaturen. Magen är inte genusneutral, vi brister i uppskattning och förstånd. Kvinnor har vanligtvis ett bredare bäcken och mer bukfett. Plus en bättre magkänsla när det kommer till just core-träning. De har också en mer seriös inställning till träningen av core. Den är mer varierad och förståelsen för att det tar tid är större. Samtidigt har de sin egen quick-fix – speciellt kvinnor tror att bantning löser problemet med övervikt och alltför mycket bukfett. 

Bantning hjälper nästan aldrig men ett minskat och effektivare kaloriintag gör det i samband med ökad och ”rätt” träning. ”Rätt” träning är en individuell fråga så låt oss säga att ökad träning som inte är felaktigt utförd är det väsentliga. Det mesta av träningen på gym är dock felaktigt utförd…

Låt oss också konstatera att fett samlas i buken av olika skäl men att alltför mycket är skadligt och i förlängningen livsfarligt. En stor buk begränsar oss på många sätt.

Mäns relation till core och träning kan delas in i två huvudgrupper.

Grovt generaliserande kan man säga att en grupp tränar väldigt mycket muskelvolym i ben, bröst och överarmar men förstår inte varför man ska köra core när det räcker med buktryck och feta läderbälten för 2 000 spänn för att man ska sabba ländryggen. 

Den andra stora gruppen bekymrar sig för en stor andel bukfett och tror att timmar av situps och plankan kan påverka core-muskulaturen och få fettet att försvinna, eller åtminstone minska. 

Sedan finns det en tredje, liten, annorlunda grupp som jag emellanåt stöter på i en stor fb-grupp med 10 000 medlemmar. Där frågar ibland unga män hur de ska få en ”sexpack”. En av dagens mest kommenterade narrativ är en ung kille som försökt i ett år utan att lyckas – men lyckas med magmuskelaturen ska han ”om så det är det sista jag gör”. Han fick många svar. Den första timmen av ett stort antal män som tyckte att han skulle banta/deffa sig ännu mer. Killen var redan underviktig, hade koll på fettet, proteinerna och kolhydraterna men fick ändå inte till det.  

Först efter en timme och 30-40 kommentarer om betydelsen av att deffa för en sexpack var det någon som frågade i fall han inte borde fokusera på träningen av magmuskelaturen istället för fettet och bantningen. Hon var kvinna. Killen svarade att han kanske hade tänkt börja med det. Alltså ett år efter att han bestämt sig för att ha sexpack till varje pris började han fundera på att det kanske inte räckte med att marka, bänka och knäböj.   Själv kunde jag inte låta bli att uttrycka det än tydligare: ”börja träna core seriöst, sluta deffa”. Kommentaren togs bort av ”admin” eftersom killen uttryckligen skrivit att han inte skulle sluta deffa. 

Det finns även en fjärde grupp. Troligtvis än större än jag tror för de syns sällan på gym. Men när de syns så syns de. De om några, visar hur komplex och mental vår relationen till magen är. Jag lade märke till dem i ett avsnitt av ”Biltokig” på SVT, ett inslag från en Custom Carmässa på Elmia. De flesta i det 15 minuter långa inslaget var män mellan 45 och 65 år och hade stora uppsvällda bukar. En lång rad av bilbyggartokiga medelåldersmän som vaggade fram i bakgrunden medan Magnus Samuelsson, en gång världens starkast man, intervjuades i förgrunden.    

Magnus har tränat core, och genom långa tunga styrkepass skaffat sig en masugn till ämnesomsättning i magen. I fall killen i fb-gruppen nu börjar träna magmuskelaturen specifikt kan jag slå vad om att han börjar med situps och planka.  

Situps är en gammal romantisk navelskådande kvarleva från 1900-talet. Det är visserligen sant att ifall du gör ett par hundra situps per dag i ett år eller två så kommer du till slut att få starka magmuskler. Men eftersom de ska göras långsamt, och med så stor längd som möjligt – är det värt att lägga 30-40 minuter per dag på just det? De flesta som försöker halverar tiden genom att göra korta, snabba situps. De studsar mellan ytterlägena, hinner inte spänna muskulaturen utan tränar istället en form av uthållighet i de ”abbs” som varken blir speciellt starkare eller mer definierade. De flesta av de som sitter i olika magmaskiner låter axlar och armar driva rörelsen, inte de muskler maskinen är avsedd för. 

Plankan är tyvärr en av vår tids största träningsbluffar. Tiotals miljoner människor tror att det hjälper att spänna magmuskelaturen för att den ska bli stark och bränna bort fettet. Plankan är dock en stretch. På exakt samma sätt som du spänner bicepsmuskeln. Du känner det, det ser bra ut men hur träningssynpunkt är det i princip värdelöst. För att utmana en muskel och få den att bilda nya muskelceller, få den att kräva mer energi från depåerna måste den röras och belastas. Att upprepa en muskelkontraktion, av biceps t ex, ger effekt ifall du lyckas göra det oanständigt många gånger, precis som situps, men det är bättre att göra det med vikter i form av din egen kroppsvikt eller externa kilon. 

Kvinnor gör ofta klokare och smartare övningar med bollar och lätta vikter. På golvet. Män som ska träna core vill helst inte ligga på golvet och tror inte bollar hjälper mot bukfett – vilket de gör. Män sätter sig vanligtvis i en coremaskin och satsar sedan på tunga vikter, korta rörelser och snabba upprepningar under en kort tid. Ett set. Så sitter de kvar, tror de tränar core och rycker sedan sig igenom ännu ett hafsigt, meningslöst set. Allra helst med ännu fler kilon. Knappast någon coreträning och väldigt dålig bicepsträning brukar bli resultatet. Men det känns och därför tror de att det fungerar. 

Jag brukade träna på ett gym med ett par män i 50 årsåldern med extremt mycket bukfett. De var dagliga besökare, en av dem körde även alla spinnngpass samtidigt som omkretsen kring de bådas navlar enbart expanderade. De var aldrig sena med att berätta hur flitiga de var, hur mycket och hur hårt de tränade. 

En av dem hade dessutom för vana att försöka heja på de andra i den sista kritiska fasen av spinningpassen – då när de är meningen att vi ska bita ihop, ge allt och inte har tid eller energi att snacka. Då satt han där, praktiskt taget utan svett och ropade på andra att ta i lite extra. Pass efter pass. År efter år. Jag finner det här djupt tragiskt, det var/är ytterst välbeställda, intelligenta människor som bedrev en invecklad, tidsödande process för att slippa träna. På det här viset förvandlas träning, dåligt utförd träning, till en dödsdom.

Samma självbedrägeri blev jag vittne till när jag tränade cykelintervaller invid entrén. Då såg jag ofta kvinnor, inte sällan överviktiga, på kommunens lätt turkosa elcyklar. De svängde in, parkerade, promenerade in i rask takt, checkade in och gav sig sedan iväg igen efter några enstaka minuter. Jag förmodar det var för att vi skattebetalare stod för inte enbart deras elcyklar utan även för deras gymkort, besök hos sjukgymnaster och eventuella sjukskrivningar. Eftersom jag enbart satt där nån enstaka timme i veckan men ändå såg så många förmodar jag det var en ganska omfattande form av bedrägeri. I huvudsak mot sig själva.   

Träning, och speciellt magträning, är ett känsligt ämne men viktigare än stolthet och kroppsrelationer borde hälsan vara. Jag är medveten om att det finns människor som genetiskt sätt inte kan undvika övervikt. De är dock väldigt få. För de allra flesta av oss är det frågan om vilja, om psyket och mentala processer. Till slut går det inte att skylla på något annat men detta ”till slut” kommer ofta alltför sent. De flesta människor inser tyvärr detta när det redan är kört, både med core, och cardio. Oavsett antalet spinningpass man deltagit i.   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: