Myten om drickandet

Vad passar bättre en Nyårsafton än att påminna om faran med att dricka alltför mycket. Vatten alltså. Med eller utan magiska tillsatser. Med eller utan bubblor. I samband med träning eller tävling. 

Det finns endast en regel vad gäller vätska – drick när du är törstig. Är du inte törstig behöver du åtminstone inte vatten. Det är inte svårare än så. Människan är bäst på planeten, tillsammans med ökendjur som kameler och dromedarer vad gäller att hushålla med vatten. Överlägset bäst, speciellt som vi nästan alla lever i en miljö där vi inte behöver speciellt mycket vatten. 

Varför är vi då bäst fast vi inte behöver vara det? Jo för att våra kroppar inte hängt med utvecklingen och fortfarande är perfekt anpassade för att springa omkring på Norra Afrikas savanner och jaga stora djur genom att helt enkelt kunna springa längre än de orkade. Vi var inte snabbare, inte starkare men vi hade gott om vätska i kroppen. Så djuren de dog, av törst och utmattning! För 40 000 år sedan. 

År 2020 består du av cirka 60 procent vatten. En genomsnittlig svensk man bär omkring på 50 liter vatten, och en snart tömd plastflaska. En flaska med några gram tillsatt socker eller fruktsmak gör inte så stor skillnad. Under idealiska förhållande, i gymmet, överlever du ungefär en vecka utan vätska. Förutsatt att du inte tränar och svettas extra. 

Själv har jag inget ställ för vattenflaskor på min landsvägscykel. Jag har aldrig vätska på spinningcykeln ifall passet är under två timmar. Många tycker jag är jättekonstig.  Själva skulle jag dock aldrig uppmana någon att inte dricka – vi är alla olika, det är inte fel att dricka lite men det är sällan motiverat av träningen, eller kroppen.

Spinninginstruktörer säger ofta ”passa på att dricka” redan efter 10-12 minuters lugn cykling. De flesta som anammar uppmaningen är varken andfådda eller svettiga, de som eventuellt verkligen skulle behöva dricka har alldeles för hög puls för att kunna dricka. När den kommer ned så att vätskeintag möjliggörs är spinninginstruktören långt in i nästa låt. Generellt är pauserna i spinning helt galet korta om man tar instruktörerna på orden och kör så hårt som de säger sig vilja att vi gör. Med andra ord är spinningpassen utformade som en slags alibi för egentlig träning, liksom ritualen att släpa omkring på och klunka i sig färgat lyxvatten är omvänd bevisföring för ett dåligt samvete: jag dricker ur min flaska, alltså är jag på gymmet, alltså tränar jag, alltså behöver jag vätska.  

Varför denna besatthet av vätska? En förklaring är att flaskan fungerar som snuttefilt och belöning. Både filten och belöningen kan vara viktiga för träningen. Många människor är rädda för mat och försöker begränsa ätande i möjligaste mån. I den världen blir en stor klunk sockervatten en riktig fest. Eller så blir vi torra i munnen under lysrörens torra luft på det fönsterlösa gymmet.

Ytterligare en förklaring är naturligtvis att söta drycker är en av världens ledande marknader med skyhöga vinstmarginaler: ta lite vatten, häll i några ynka gram mineraler eller fruktsaft och sälj det för 50 kronor litern. Branschen uppvisar även en hel del kusliga likheter med nikotinindustrin som också sålde något vi absolut inte behövde med garanti om en annan bättre livsstil. Myten om att cigarretten gjorde dig till en mer medveten och beundrad människa understöddes av en del kända forskare och läkare som hävdade att det absolut inte var farligt att röka. Tvärtom. Reklamen är densamma nu som då – sockervatten av olika slag gör dig till en klokare, mer medveten och mer beundrad medmänniska. Även i gymmet. Det är dessutom livsnödvändigt hävdar några kända specialister på vad idrottare ska äta och dricka. 

”Törst” är ett kapitel i Alex Hutchinsons hyperintressanta bok ”Uthållighet” (Natur & Kultur- 19, recenserad här). Han skriver att ”ingen annan rekommendation inom idrottsvetenskap har gett upphov till större svängningar än hydrering”. För hundra år sedan ansågs det farligt att äta och dricka under uthållighetslopp. Sedan blev drickandet Big business… 

1996 sponsrade sportvattenföretaget Gatorade den amerikanska sportsmedicinska forskningen som inte oväntat kommit fram till att idrottare skulle dricka tidigt och ofta för att ”ersätta alla den vätska som går förlorad när du svettas … eller dricka den maximala mängd som kroppen tolererar. Tesen, vars ursprungliga evidens verkar vara lite höjd i dunkel, är att ifall idrottaren förlorar mer än 2 procent av sin kroppsvikt påverkas prestationen mycket negativt. 

Varefter följde en våg av dödsfall orsakade av hyponatremi: folk drack så mycket att salthalterna i blodet späddes ut varefter lungorna fylldes av vätska så att sedan hjärta började svälla och döden inträdde. 

Först år 2003 ändrade USA:s friidrottsförbund inställning och rekommenderade nu att man enbart skulle dricka om man var törstig och INTE försöka ersätta den högst eventuella vätskeförlusten.  

Forskarna började undersöka hur misstagen kunnat ske och fann att de globala sockervattensföretagen och en del forskare lutade sig mot studier från Andra världskriget. Med de som satt i tanks i Sahara. De och senare tester blandade ihop vätskeförlust med överhettning. 

Alberto Salazar är i dag mest känd för att ha lett NIKE:s maratonprojekt och varit tränare för många fällda eller för doping misstänkta. En gång var han storfavorit på OS-maran i Los Angeles 1984. Han tvingades dock dricka 1 liter alldeles före starten. Och två liter under själva loppet. Han blev 15:e man, sex minuter efter sitt pers. Han och Halle Gebreselassie är två av världens bästa maratonlöpare genom tiderna. De svettas extremt mycket. Upp till 3.6 liter i timmen, när de springer. När etiopiern satte världsrekord i Berlin med 2.04 drack han nästan inget och ned från 57,5 till 52 kilo i vikt. Det är 10 procent. Ändå visade han inga som helst tecken på varken dehydrering eller värmeslag. Flera oberoende studier ger samma resultat – en maratonlöpare kan förlora upp till 3 procent av sin vikt utan att förlora något vatten över huvud taget. Det beror bland annat på att vi (ok, maratonlöparna) bränner fett och lagrar kolhydrater i musklerna. Och 1 gram kolhydrater binder 3 gram vatten. 

Den som ”tankade” den motvillige Salazar med vatten 1984 och berövade honom en trolig guldmedalj var under lång tid var ordförande i rådet för sportmedicinsk forskning i USA (American College of Sport Medicine”). Lawrance Armstrong hävdar än i dag att ”2-procentsregel” är den enda rätta. Trots att flera, och omfattande, studier motsäger detta. 

De senaste 15-20 åren har många forskare gjort enkla tester för att tydliggöra det faktum att en 2-procentig viktförlust inte påverkar resultatet. Ett exempel: de 643 löpare som kom i mål i 2009 års Mont Saint-Michel-mara. De som hade en sluttid under 3 timmar hade i genomsnitt förlorat 3.1 procent av sin startvikt. De med sluttid mellan 3 och 4 timmar hade förlorat i snitt 2.5 % och de över 4 timmar, de mer motionärsinriktade alltså, förlorade enbart 1,8 procent i snitt.

Nu är Armstrong inte helt ensam om sin övertygelse. En av hans proselyter är den som varit kostrådgivare åt SOK (Sverige Olympiska Kommitté) i 14 år. Så en förklaring till myten om att dricka är så stark är att en av de värsta mytspridarna samtidigt är en av Sveriges ledande näringsfysiologer. 

En blogggtext på göteborgsföretaget ”ElitRehab” ( de kan också heta Elit rehab eftersom de stavar sitt namn olika på hemsidan) citerar Linda Bakkman som hävdar att det är viktigt att dricka även om du inte är törstig. Det framställs som om du är elitidrottare och förlorar mer än 2 procent av sin kroppsvikt vid ett lopp eller träning inträffar en rad nära-döden-lika upplevelser. ”Elit…” ger i texten mycket detaljerade regler, snarare än råd, om exakt hur du skall dricka, och äta.  I en intervju i SvD säger Näringsfysiologen (hon är även ”Nutrition adviser” och ”doktor i medicinsk vetenskap”) att hon vill ”vara en motpol till de som sprider matmyter”. 

Vi skall inte spekulera i hur många svenska OS-deltagare som berövats medaljer på grund av Linda Bakkmans tro på ”2-procentsregeln”. Men fallet Salazar visar att den befängda vätskehysterin dränkt många medaljdrömmar. 

Linda Bakkman har skrivit boken ”Maten bakom resultaten”. Den är, likt Elitrehabs hemsida , full av tvärsäkra påståenden. Jag gillade det lilla jag läst i boken. Jag kommer läsa om den med lite mer skeptiska ögon. Liksom hennes senaste bok: ”Vego i världsklass”. 

Vissa av oss behöver säkert dricka mer, eller mindre, än andra. Varje absolut rekommendation måste vara personlig men det är inte fel att nästa gång du slentrianmässigt för plastflaskan på gymmet till munnen även tänka: är jag verkligen törstig?  

PS På Nyårsdagens förmiddag kan det dock vara en god idé att kompensera gårdagens eventuella alkoholintag med lite extra vätska…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: